„Mein vergiftetes Blut“ — Der Geist des Ressentiments und das tragische Bewußtsein*— (Gedanken zu Pär Lagerkvists Zwerg)

  • Léon Wurmser

Zusammenfassung

Was ist dieser giftige Baum des unausgesprochenen Grolles? Was sind seine verborgenen Wurzeln und seine tödlichen Früchte?

Preview

Unable to display preview. Download preview PDF.

Unable to display preview. Download preview PDF.

Referenzen

  1. 1.
    Zum Beispiel: „Der Sklavenaufstand in der Moral beginnt damit, daß das Ressentiment selbst schöpferisch wird und Werte gebiert: das Ressentiment solcher Wesen, denen die eigentliche Reaktion, die der Tat, versagt ist, die sich nur durch eine imaginäre Rache schadlos halten. Während alle vornehme Moral aus einem triumphierenden Ja-sagen zu sich selber herauswächst, sagt die Sklaven-Moral von vornherein nein zu einem ,Außerhalb‘, zu einem ,Anders‘, zu einem ,Nicht-selbst4: und dies Nein ist ihre schöpferische Tat. Diese Umkehrung des werte-setzenden Blicks — diese notwendige Richtung nach außen statt zurück auf sich selber — gehört eben zum Ressentiment... “ (Nietzsche, Zur Genealogie der Moral, 1.10, S. 263).Google Scholar
  2. 2.
    Ich folge bei meiner Übersetzung der 10 Gebote des, Jantelagen“ der schwedischen Übersetzung: „l.Du sollst nicht glauben, daß du jemand seiest. 2. Du sollst nicht glauben, daß du gleich gut seiest wie wir. 3. Du sollst nicht glauben, daß du klüger als wir seiest. 4. Du sollst dir nicht einbilden, daß du besser seiest als wir. 5. Du sollst nicht denken, daß du mehr wißest als wir. 6. Du sollst nicht glauben, daß du vornehmer als wir seiest. 7. Du sollst nicht glauben, daß du für etwas taugst. 8. Du sollst nicht über uns lachen. 9. Du sollst nicht denken, daß sich jemand um dich kümmere. 10. Du sollst nicht denken, daß du uns etwas lehren könntest44 (S.75).Google Scholar
  3. 3.
    Baí Yí Shú Qí, bù niàn jiù wù. Yüàn shí yóng xi(ich folge der Leggeschen Deutung).Google Scholar
  4. 4.
    Ich folge hier weitgehend den Übersetzungen von Tarn C. Gibbs, Wing-tsit Chan und James Legge. Die deutsche Übersetzung dieses äußerst schwierigen Kapitels durch Richard Wilhelm weicht von der hier gegebenen erheblich ab: „Versöhnt man großen Groll, und es bleibt noch Groll übrig, wie wäre das gut? Darum hält der Berufene sich an seine Pflicht und verlangt nichts von anderen. Darum: Wer LEBEN hat, hält sich an seine Pflicht, wer kein LEBEN hat, hält sich an sein Recht.“ Die letzten 2 Verse des chinesischen Originals bleiben bei Wilhelm unübersetzt.Google Scholar
  5. 5.
    „It is the anger of pride, the necessary accompaniment of the warrior‘s greatness, that springs the tragedy of the Iliad ... The tragedy is his, the result of his own choice.“ So schreibt Richard Lattimore in der Einführung zu seiner Übersetzung der Ilias (S. 47 f.).Google Scholar
  6. 6.
    Ich folgte bei der Übersetzung des aramäischen Texts weitgehend der englischen Übersetzung durch Simon, in der Ausgabe des Soncino-Talmud durch Epstein.Google Scholar
  7. 7.
    Die phallisch-narzißtische Übertreibung als Abwehr gegen weit Tieferes.Google Scholar
  8. 8.
    „La jalousie formait la base de ce caractère plein d‘excentricités ... quelques verrues danz sa face longue et simiesque... La famille, qui vivait en commun, avait immolé la fille vulgaire à la jolie fille, le fruit âpre, à la fleur éclatante. Lisbeth travaillait à la terre, quand sa cousine était dorlotée; aussi lui arriva-t-il un jour, trouvant Adeline seule, de vouloir lui arracher le nez, un vrai nez grec que les vieilles femmes admiraient. Quoique battue pour ce méfait, elle n‘en continua pas moins à déchirer les robes et à gâter les collerettes de la privilégiée“ (S. 80 f.).Google Scholar
  9. 9.
    „Cette fille perdit alors toute idée de lutte et de comparaison avec sa cousine, après en avoir senti les diverses supériorités; mais l‘envie resta cachée dans le fond du coeur, comme un germe de peste qui peut éclore et ravager une ville, si Ton ouvre le fatal ballot de laine où il est comprimé“ (S. 82).Google Scholar
  10. 10.
    „Aussi cette conversation ressemblait-elle à la pierre que le voyageur jette dans un gouffre pour s‘en démontrer physiquement la profondeur. Et Mme Marneffe avait eu peur en trouvant tout à la fois un lago et un Richard III, dans cette fille en apparence si faible, si humble et si peu redoubtable“ (S. 151 f.).Google Scholar
  11. 11.
    „Les jouissances de la haine satisfaite sont les plus ardentes, les plus fortes au coeur“ (S. 200).Google Scholar
  12. 12.
    „L‘amour est en quelque sorte l‘or, et la haine est le fer de cette mine à sentiments qui gît en nous... Après bientôt trois ans, Lisbeth commençait à voir les progrès de la sape souterraine à laquelle elle consummait sa vie et dévouait son intelligence. Lisbeth pensait, Mme Marneffe agissait. Mme Marneffe était la hache. Lisbeth était la main qui la manie, et la main démolissait à coups pressés cette famille qui, de jour en jour, lui devenait plus odieuse, car on haït de plus en plus, comme on aime tous les jours davantage, quand on aime. L‘amour et la haine sont des sentiments qui s‘alimentent par eux-mêmes; mais, des deux, la haine a la vie la plus longue. L‘amour a pour bornes des forces limitées, il tient ses pouvoirs de la vie et de la prodigalité; la haine ressemble à la mort, à l‘avarice, elle est en quelque sorte une abstraction active, au-dessus des êtres et des choses“ (S. 200 f.).Google Scholar
  13. 13.
    „Cette mort, arrivée quatre jours avant la dernière publication de son mariage, fut pour Lisbeth le coup de foudre qui brûle la moisson engrangée avec la grange. La Lorraine, comme il arrive souvent, avait trop réussi. Le maréchal était mort des coups portés à cette famille, par elle et par Mme Marneffe. La haine de la vieille fille, qui semblait assouvie par le succès, s‘accrût de toutes ses espérances trompées. Lisbeth alla pleurer de rage; car elle fut sans domicile...“ S. 353).Google Scholar
  14. 14.
    „... en voyant un moyen de faire peser sa sourde vengeance sur ces trois si nobles existences, objet d‘une haine attisée par le renversement de toutes ses espérances“ (S. 367).Google Scholar
  15. 15.
    „Lisbeth, déjà bien malheureuse du bonheur qui luisait sur la famille, ne put soutenir cet événement heureux. Elle empira si bien, qu‘elle fut condamnée par Bianchon à mourir une semaine après, vaincue au bout de cette longue lutte marquée pour elle par tant de victoires. Elle garda le secret de sa haine au milieu de l‘affreuse agonie d‘une phtisie pulmonaire. Elle eut d‘ailleurs la satisfaction suprême de voir... tous en larmes autour de son lit, et la regrettant comme l‘ange de la famille“ (S. 448).Google Scholar
  16. 16.
    Für die folgende Untersuchung dieses Werkes habe ich ausgedehnte Zitate aus dem Original benutzt. Man kann sich wohl veranlaßt sehen, André Gide voll beizustimmen, wenn er in seinem Brief über „Barabbas“ sagt: „La langue suédois nous a donné, nous donne encore des oeuvres si remarquables que bientôt il va devenir indispensable, à l‘homme qui se veut cultivé, de la savoir pour pouvoir bien apprécier le rôle important que la Suède s‘apprête à jouer dans le concert européen“ (Lagerkvist, 1950, frz. 1951, S. 13).Google Scholar
  17. 17.
    „Heia den mänskliga kulturen är i själva verket blott en ansats till någonting ouppnâeligt, nâgot som det langt överstiger vår förmaga att förverkliga. Den star dar stympad, tragisk som en torso. Är inte människoanden själv en torso?“ (S. 55).Google Scholar
  18. 18.
    „Heia mitt liv har varit ett enda rastlöst sökande efter den [sanningen], och jag har trott mig ana den någon gång, tyckt mig skymta något av dess rena himmel — men aldrig har himlen ver-kligen öppnat sig för mig, mina ögon insupit dess oändliga rymd, utan vilken ingenting här verkligen kan förstås. Det är inte tillâtet för oss. Därför har också all min strävan i själva verket varit förgäves“ (S. 54 f.).Google Scholar
  19. 19.
    „Och ändå är vi skapade tili att alltid lockas av rymden och tro oss tillhöra den. Och ändå firms den ständigt över oss, öppnar sig för oss som något fullkomligt verkligt. Den är verklighet lika-väl som vår fångenskap“ (S. 54).Google Scholar
  20. 20.
    „Heia den mänskliga kulturen är bara en ansats - någonting alldeles ogenomf örbart. Och där-för är det heia egentligen fullkomligt meningslöst. - Ja naturligtvis är det. Hur skulle livet se ut om det inte vore meningslöst. Meningslösheten är ju själva grundvalen som det vilar på. Vil-ken annan grund skulle det kunna lagts på, som skulle hållit, som aldrig skulle sviktat. En stor idé kan undermineras av en annan stor idé, och efterhand sprängas, raseras av den. Men meningslösheten är oâtkomlig, oförstörbar, orubblig. Det är en verklig grundval, och därför är det den som valts. Att det ska behövas sä mycket grubbel för att begripa det. — Det dar vet jag av mig själv. Det är det mitt väsen att veta“ (S. 57).Google Scholar
  21. 21.
    „... jag längtar så efter att det äntligen ska bli krig igen“ (S. 60).Google Scholar
  22. 22.
    „Jag brinner av längtan efter blöd!“ (S. 70).Google Scholar
  23. 23.
    „Vilken beffeise är det inte för kropp och själ att få delta i ett krig. Man blir som en annan människa. Jag har aldrig befunnit så väl. Jag andas så lätt... Jag har aldrig varit så lycklig förr i mittliv“(S.77).Google Scholar
  24. 24.
    „För mig är krig inte en lek utan blodigt allvar. Jag vill kämpa, jag vill döda! Inte för att utmärka mig, utan för handlingens, själva gärningens skull. Jag vill se folk stupa, se död och undergång omkring mig där jag står“ (S. 85).Google Scholar
  25. 25.
    „Det är egentligen underligt att jag kan se elderna, som är så långt borta, men stjärnorna kan jag inte se, det har jag aldrig kunnat. Mina ögon är inte som andras men det är inget fei pâ dem, för allting på jorden urskiljer jag mycket tydligt“ (S. 158).Google Scholar
  26. 26.
    „Människornas kärlek till varandra är någonting som jag inte forstár. Den inger mig bara avsky“(S.96).Google Scholar
  27. 27.
    „Jag äter hans lekamen, som var vanskapt som er. Den känns bitter som galla, för den är full av hat. Må ni äta av den alla! Jag dricker hans blod, och det bränner som en eld som ingen kan släcka. Det är som jag drucke mitt eget. — Alla dvärgars frälsare, ma din eld förtära hela världen!“(S.28).Google Scholar
  28. 28.
    „Orenligheten och stanken av alla dessa på torg och gator logerande mänskor är förskräcklig. För mig som är mycket renlig och noga med min kropp och synnerligen känslig för hur min omgivning beter sig i detta avseende, är det fullkomligt olidligt med all denna osnygghet. Särskilt har jag enligt mångas uppfattning en nästan overdriven avsky för människors avföring och den lukt som sprids från den.... Det är ett otillständigt svineri“ (S. 162).Google Scholar
  29. 29.
    „Men det finns alltid inom dem någonting annat, som de inte látsas om, de lever utan att veta det samtidigt många slags liv. De är så underligt undandolda och osammanhängande“ (S. 32).Google Scholar
  30. 30.
    „Jag är alltid bara mig själv, alltid densamma, jag lever bara ett liv. Jag har ingen annan varelse inom mig. Och jag känner igen allt inom mig, ingenting dyker någonsin upp ur mitt inre och ingenting dar är höljt i dunkel. Därför känner jag heller aldrig skräck för sådant som förskräkker dem, för någonting osammanhängande, okänt och hemlighetsfullt. Det finns inte något sådant till för mig. Hos mig finns ingenting ,anna‘... Jag känner ingen ångest eller ånger, ingenting som upprör mig på något särskilt sätt“ (S. 32).Google Scholar
  31. 31.
    „De blir rädda, för de vet inte om att de har en annan varelse inne i sig. De skräms överhuvud när någonting dyker up till ytan, upp ur deras inre, ur någon av dypölarna i deras själ, något som de inte känner igen och som inte har med deras verkliga liv att göra... det finns alltid inom dem någonting annat, som de inte låtsas om... Och de är vanskapta utan att det alls syns något på dem“(S.31f.).Google Scholar
  32. 32.
    Vgl. dazu Nietzsches Aphorismus: „Mancher versteht sich darauf, das eigne Gedächtnis zu trüben und zu mißhandeln, um wenigstens an diesem einzigen Mitwisser seine Rache zu haben: — die Scham ist erfinderisch. Es sind nicht die schlimmsten Dinge, deren man sich am schlimmsten schämt: es ist nicht nur Arglist hinter einer Maske, — es gibt soviel Güte in der List. Ich könnte mir denken, daß ein Mensch, der etwas Kostbares und Verletzliches zu bergen hätte, grob und rund wie ein grünes, altes, schwerbeschlagenes Weinfaß durchs Leben rollte: die Feinheit seiner Scham will es so“ (Nietzsche, Jenseits von Gut und Böse, 40, S. 51).Google Scholar
  33. 33.
    „Jag vill själv äga mitt ansikte.... Ni äger inte er själva! Men jag jag äger mig själv!... Jag tal ingen förnärmelse mot min kropp!“ (S. 45 f.).Google Scholar
  34. 34.
    „Det är mitt öde att också hata mitt eget folk. Min egen stam är mig förhatlig. Men jag hatar ocksà mig själv. Jag äter mitt eget gallsprängda kött. Jag dricker mitt eget förgiftade blöd. Jag begår var dag min ensliga nattvard som mitt folks dystre överstepräst“ (S. 30).Google Scholar
  35. 35.
    „Jag kände detsamma som när jag strypte Josafat, en obetvinglig lust att förinta mitt eget släkte. Varför? Jag vet inte. Jag förstar det inte alls. Är det mitt öde att ocksá vilja utrota min egen stam? .... Det är ett föraktligt och vanärat släkte“ (S. 108).Google Scholar
  36. 36.
    „Jag har öppnat den och bilden därinne har fyllt mig med en oändlig längtan bort frán denna världen“(S.188).Google Scholar
  37. 37.
    „Hennés älskade är död, och nu är hon också själv död... För mig är deras beteende fullständigt obegripligt. Jag fattar inte vad det är för märkvärdigt med brevet“ (S. 187).Google Scholar
  38. 38.
    „Kärleken och döden är dessa människors älsklingsämnen, som de tycker det är ljuvligt att gråta över, och alldeles särskilt om död och kärlek förenas till ett“ (S. 192).Google Scholar
  39. 39.
    „Vad är lek? ett meningslöst sysslande med — ingenting alls. Ett underligt ,látsande‘ satt att umgås med saker och ting. Man tar dem inte för vad de är, inte egentligen på allvar, man bara ,låtsas‘... alla leker, alla låtsas någonting. Bara jag föraktar att lâtsas. Bara jag är“ (S. 22).Google Scholar
  40. 40.
    „Och när troende människor har att välja mellan det som inte är sant och det som är sant, sa väljer de alltid det som inte är det. Lögnen är mycket stämningsfullare och sällsammare an sanningen och därför föredrar de den“ (S. 208).Google Scholar
  41. 41.
    „Fullständigt vild av upphetsning stod jag dar och betraktade de oerhörda följderna av mitt verk, hur jag mejade ner detta vedervärdiga släkte som inte förtjänar nâgot annat an att utro-tas. Hur mitt mäktiga svärd gick fram över dem, skoningslöst och förgörande, utkrävande straff och hämnd för allting. Hur jag sände dem att brinna i evighet i helvetets eld!... Vad ska dessa förljugna falskspelare och skrymtare finnas för, dessa lastbara, skamlösa varelser vars dygder är ända brottsligare an deras synder! Má de brinna i helvetets eld!... Med en lust som jag aldrig förr erfarit och som var sá váldsam att jag nästan miste sansen kände jag min makt här pá jorden. Hur världen fylls av fasa och undergáng igenom mig och förvandlas frán en strâ-lande fest till ett rum för förgörelse och skräck.... min dryck skänker glömska av att livet är nágot underbart och skönt och en dimma breder sig tungt över allt och ögonen brister och det blir mörkt. Jag vänder deras facklor nedát och slacker dem sa att det blir mörkt. Jag samlar dem med brustna ögon vid min dystra nattvardsfest dar de druckit av mitt förgiftade blöd, det som mitt hjärta dricker av var dag, men som för dem betyder döden“ (S. 145 f.).Google Scholar
  42. 42.
    „Jag förstod efterhand att det var nàgot alldeles särskilt mellan dem — att de älskade varandra. Och upptäckten härav hade en underlig verkan pâ mig. Jag förstar knappt själv varför jag blev sá upprörd över det. Varför det berörde mig sä ytterst obehagligt. Kärleken är alltid nàgonting vedervärtigt. Men kärleken mellan dessa tvá, som bara var som ett par oskyldiga barn, verkade pá mig motbjudande pá ett satt som jag aldrig förr erfarit. Jag blev alldeles het av vrede och indignation over att vara vittne tili den“ (S. 131).Google Scholar
  43. 43.
    „Och det finns báde i samtiden och i det förflutna mycket skönt och upphöjt som aldrig skulle ha varit upphöjt och skönt om det inte besjungits. De besjunger framförallt kärleken, och det är ocksâ riktigt, för ingenting behöver sá som kärleken göras tili nàgonting annat an vad det är“(S.14).Google Scholar
  44. 44.
    „Vilken skam! Vilken vanara! Aldrig nâgonsin har jag upplevt en sádan smälek som den som vederfarits mig pá denna förfärliga dag... Jag var alldeles utlämnad ât hans skamlösa blick som utforskade mig, som tillägnade sig mig som om jag varit hans egendom. Att stà pá detta satt utsatt för en annan människas blickar var en förnedring sá djup att jag annu känner skam över att jag överhuvud uthärdade den... Hans blick var förändrad, skarp som en knivspets, det var som om jag genomborrats av den“ (S. 45, 48).Google Scholar
  45. 45.
    „Vi dvärgar har ingen hembygd och inte någon far och mor, vi later oss födas av främmande, var som helst, födas i hemlighet hos de uslaste fattigfolk, för att vár ätt inte ska do ut. Och när dessa främmande föräldrar upptäcker att de fått en varelse av vår stam, säljer de oss tili mäktiga furstar för att vi ska förlusta dem med vår vanskapthet och vara narrar åt dem. Sa blev jag själv såld av min mor, som vände sig med äckel fràn mig när hon sag vilken varelse hon fött, som inte förstod att jag var av urgammal ätt. Hon fick tjugo scudi för mig och köpte sig för det tre alnar kläde och en vakthund åt sina far“ (S. 16 f.).Google Scholar
  46. 46.
    „Jag vil vara ensam, jag vill inte det ska finnas något annat an jag“ (S. 32 f.).Google Scholar
  47. 47.
    Bürsten (1973, in 1986) schreibt über die paranoid-narzißtische Persönlichkeit: „Fantasies of humiliation, embarrassment, and mortification are common. Shame is the enemy of the grandiose self and it makes the narcissist feel unacceptable to the omnipotent object. Thus, the task of the narcissistic repair mechanism is to be rid of the shame... externalization and projection are necessary... he constantly looks for signs of shameful conduct in others, both as a public repudiation of his own inner feelings... and as external affirmation and support of his projections...“ (S. 391).Google Scholar
  48. 48.
    „Livet! Vad ska det finnas for? Vad ska det tjäna till, vad är det för mening med det? Vad ska det fortsätta för med sin tröstlöshet och sin fullkomliga tomhet? Jag vänder dess fackla nedát och slacker den mot den mörka jorden och det blir natt“ (S. 196 f.).Google Scholar
  49. 49.
    „Ingen kan förneka att han är en imponerande personlighet. Han är den ende jag mött som jag inte föraktar. Han är mycket falsk“ (S. 9 f.).Google Scholar
  50. 50.
    „Jag förstar mig inte pâ denna oberörda man. Hans överlegsenhet är nàgot som ständigt irrite-rar mig, inger mig ett obehag som jag inte kan göra mig kvitt. Jag vill han ska vara som jag“ (S. 12).Google Scholar
  51. 51.
    „Han var skrämmande att se på. Men mer an någon annan jag mött verkade han helt och hallet man. Jag måste medge att han gjorde ett intryck på mig som jag kanske aldrig kan bli kvitt. Han var en uppenbarelse av något — jag vet inte vad. Kanske av människan när hon verkligen är mäktig någonting. Som f örhäxad stod jag och iakttog honom med min gamla blick, den som redan skådat allting, med mina dvärgögon i vilka artusenden bor... Jag undrar om han inte liksom jag inte kan le?“ (S. 74).Google Scholar
  52. 52.
    „Jag är den ende som far besöka henne. Hon tigger och ber att jag ska komma och hjälpa henne i hennes nöd och sa att hon far bekänna sina synder för mig... Jag kommer direkt frán henne och är ännu fylld av en nästan skrämmande känsla av den makt som jag ibiand har över människorna“ (S. 193).Google Scholar
  53. 53.
    „Din liderliga sköka!... Som látsar kärlek till din frälsare medan du i hemlighet ligger med en horkarl ur helvetet! Som bedrar din Gud med en som han störtat ner i helvetets djup! Du djävulska kvinna...“ (S. 195).Google Scholar
  54. 54.
    „Hon streckte händerna mot mig. Straffa mig, straffa mig, du Guds gissel! kved hon. Och hon trevade tili sig gisslet dar pá golvet och räckte mig det och kröp ihop som en hund f ör mig. Jag grep det i en blandning av äckel och ursinne och lät det vina over hennés förhatliga kropp medan jag hörde mig själv skrika: Det är den korsfäste! Det är han som hänger dar pâ väggen som gisslar dig, han som du kysst sá manga ganger med dina glödande, falska läppar, som du pástátt dig älska. Vet du vad kärlek är för nàgot! Vet du vad han begär av dig! — Jag har lidit för dig, men det har du aldrig brytt dig om! Nu fár du själv känna pá vad det är att lida! — Jag var alldeles utom mig, jag visste knappt vad jag gjorde. Visste jag inte? Jo! Det visste jag! Jag krävde min hämnd, jag krävde vedergällning för allt! Jag skipade rättvisa! Jag utövade min fruktansvärda makt över människor! Men jag hade trots allt ingen riktig glädje av det... Ma du brinna i evighet i förtappelsens eld! Má làgorna i evighet slicka ditt vämjeliga sköte, som njutit kärlekens ohyggliga synd! — Med detta domslut lämnade jag henne, liggande dar pá golvet som i dvala... Hon har kanske rätt i det dar hon sade, att jag är ett Guds gissel“ (S. 195 f.).Google Scholar
  55. 55.
    „Furstinnan Teodora är mycket beroende av mig. Jag bär hennés hemlighet i mitt hjärta. Aldrig nâgonsin har jag yppat ett ord. Om de pinade mig pá sträckbänken, i tortyrkammaren med alia dess fasor, sá skulle jag inte forrada nâgonting. Varför? Jag vet det inte. Jag hatar henne, jag ville se henné död, ville se henné brinna i helvetets eld med benen utspärrade och lágorna slickande hennés vämjeliga sköte... Men jag forrader ingenting. Jag vâgar ständigt mitt liv for henne“ (S. 10).Google Scholar
  56. 56.
    „Man kan väl inte bade älska och hata en mänska?“ (S. 99).Google Scholar
  57. 57.
    „Jag förstar mycket väl att fursten älskar henne. Själv skulle jag inte kunna göra det, men det är en helt annan sak. Skulle jag i själva verket alls kunnat älska nágon? Jag vet inte. Det skulle väl i sa fall ha varit furstinnan. Men henne hatar jag ju istället. — Och ända känner jag att hon är den enda jag möjligen skulle kunnat älska. Hur det kan förhalla sig pâ det viset förstar jag inte alls, det är mig fullkomligt obegripligt. Kärleken är verkligen nágot som man inte vet nágon-ting om“ (S. 186).Google Scholar
  58. 58.
    „Men inte ett ord kom över mina läppar. Jag förradde henne inte. Jag ville inte att hennés för-nedring skulle bli känd. — Varför handlade jag sá? Jag vet det inte. Men jag hade inte den min-sta tanke pá att yppa nâgot för henne förnedrande utan hellre dà utstâ vad som helst. Med hopbitna läppar lät jag mig plagas för denna för mig förhatliga kvinnas skull. Varför? Kanske tyckte jag om att lida för henne“ (S. 202).Google Scholar
  59. 59.
    „Jag har markt att jag ibland inger skräck. Men vad människorna blir rädda för är sig själva. De tror att det är jag som skrämmer dem, men det är dvärgen inom dem, den människoliknande varelsen med sitt apansikte som gör det, som sticker upp huvudet ur djupet av deras själ“ (S.31).Google Scholar
  60. 60.
    „Gud mäste hämna sig pá den mänska som är hemfallen át synden. Det är han tvungen tili. Han mäste förskjuta henne och lämna henne át sig själv, aldrig se till henné mer. Sa är det. Det har jag väl fâtt att märka. Han kan inte visa nágon barmhärtighet, inte mot en sâdan syndare som mig, det är omöjligt för honom“ (S. 82).Google Scholar
  61. 61.
    „Foi, excès de zèle, exclusivisme, immédiateté de la purification, engagement tout poussé jusqu‘au suicide et au crime, sont consubstantiels au fanatisme. J‘y ajouterais la certitude de détenir la vérité, la‘connaisance‘ du bien et du mal tenus pour absolus, et une forme de pensée binaire et uniformisatrice, l‘aversion pour tout ce qui s‘oppose à cette vérité ou la remet si peu que se soit en question. Sous toutes ses formes le fanatisme poursuit le même but: perfection et harmonie sur terre ou dans l‘au-delà. Puisque le fanatisme peut se porter sur n‘importe quel objet, il est essentiellement une déviation zélotypique au sein d‘une foi appliquée à certains idéaux qui, même profanes, sont sacralisés, entrainant un attachement absolu, exclusif, passionné, jaloux et aveugle pour l‘objet du culte, assorti de répulsion pour ce qui lui est étranger ou contraire“ (Haynal et al. 1980, S. 321).Google Scholar
  62. 62.
    „... qu‘il ne s‘agit que d‘une dénégation de la réalité, d‘une recherche d‘omnipotence pathologique, qui cache le plus souvent des sentiments d‘impuissance et de désespoir, l‘incapacité de supporter ses propres limites et de se soumettre aux règles de la civilisation intériorisées dans le Surmoi“ (S. 63 f.).Google Scholar
  63. 63.
    „La grandeur ... cache le plus souvent un traumatisme et la crainte de ressentir l‘impuissance, le sentiment d‘être démuni; elle est la compensation de la blessure faite à l‘image de soi et de la vulnérabilité persistante“ (S. 94).Google Scholar
  64. 64.
    „Le fanatique, fasciné par un idéal aliénant qui rogne sa liberté, vit une expérience dont le tragique est dénié“ (S. 94).Google Scholar
  65. 65.
    „The Jewish mind dwelt on analysis, the German on synthesis, one dissolving, the other organizing reality“ (S. 142).Google Scholar
  66. 66.
    „It was a matter of Jewish character, a masked but unified principle defined by formlessness. The Jews were internally fragmented, they were all alike in this regard no matter how they appear on the outside, and they seek to reproduce a world in which this internal fragmentation could be expressed; they have always sought it, only now they were more successful than ever and coming dangerously close to their goal in Germany. Hence the compulsive dwelling on the chaotic muddling of the races, the bastardization of the races, blood poisoning, racial death, racial swamp, racial chaos, human flood, human quicksand, Asiatic chaos, Eastern chaos, Bolshevik chaos. Hence also the dwelling on the will to form in Aryan character, and the expressed fear of becoming a formless mass without inner cohesion, a fear now overcome by a unifying ideology and a world-historical leader“ (S. 144).Google Scholar
  67. 67.
    „... that the Jews are a ,ferment of decomposition‘, a racial principle, a failed and internally divided people seeking to reduce all form to their own chaotic formlessness“ (S. 140). „This concrete body image of the Jews which reflected their fractured nature, was constantly compared to unified Aryan nature. Jews represented cunning, adaptability, dissimulation, yearning for power, and cruelty, which made good their physical lacks. Germans or Aryans represented firm character, genuine emotion, concentration, clarity, inwardness, order. But this Jewish-Aryan polarity was expressed particularly in the terms form-order, formlessness-chaos, and in these terms the Jews did not merely stand for disorder, the disintegration of form: The Jews were the motivating element of all such manifestations, which not only served their purposes but expressed their being“ (S. 141).Google Scholar
  68. 68.
    „There was no multiplicity of meanings in complex actions, no alternative possibility to the roles he assigned to each, there was no relativity, and especially not for Hitler and the Jew, because if the Jew was not what Hitler said he was, then Hitler was not at all... The Jew in his mind was the mightiest counterpart of the Aryan, as destructive and chaotic by nature as the Aryan was creative and disciplined. The Jewish form was unstable because the Jewish soul was fractured; Aryan form was stable because Aryan soul was pure, or could be purified through breeding und training“ (S. 90 f.).Google Scholar
  69. 69.
    „... he would sooner die than be revealed as an empty, helpless, wretched human being, sooner than suffer the shame and humiliation of defeat and the disintegration of the personal meaning of the world... victory or death were in fact the only alternatives. Hitler‘s inability to think in relative terms, his inability to integrate good and bad, love and hate, in single individuals and groups, was the result of this constant tension between grandiose expectations and fears of weakness and failure. It was always this or that, never this and that. This pattern of splitting the world into unalterably opposed representations of good and evil stemmed from fears of emotional annihilation, the feared or anticipated death of his world“ (S. 98 f.).Google Scholar
  70. 70.
    „If Hitler‘s behavior can be conceived of as pathological, it was a pathology of ideals“ (S. 102) „The convinced, fearless, and inflexible expression of ideals makes such an individual [the narcissistic individual] believable to others if they are threatened in their own ability to live up to or to act on ideals, which was precisely the situation in Germany“ (S. 115).Google Scholar
  71. 71.
    „This constant resort to force, the constant stress on struggle and violence, was an attempt to deny the contradictory nature of the human condition and to solve an insoluble problem, the dilemma of loss experienced in time“ (S. 149).Google Scholar
  72. 72.
    „The Nazis sought after what they called an ,integrated character‘, or what the Italian fascist, Marinetti, called Hitler‘s photographie static‘. They meant by this concrete and specific physical homogeneity from which willing submission would follow, as character was a reflection of body type“ (S. 145). „The Nazis had turned a problem of social conflict, which they could not assimilate in mind or accommodate to memory, into a physical problem of nature and the body; and they turned the central problentof memory, time, into a physical problem of space. The Nazis sought to dominate social conflict by holding the mind static (‘Believe, obey, fight‘), encouraging movement only in the body; and by holding time static, urging movement only in space, so that if change occurred it occurred only in the concrete, physical dimension, which they could master by technological achievement and by the unrestrained expression of masculine ruthlessness. Space was in fact an appropriate metaphor for what had become the psychological reality, the essence of which was constant pressure against limits and boundaries“ (S.148).Google Scholar
  73. 73.
    „The camps were referred to as the asshole of the world... People were indeed taken in as animate life and expelled as inanimate waste“ (S. 148).Google Scholar
  74. 74.
    „Makt over mig! Vad betyder det att jag sitter här nere i fängelsehalan! Vad hjälper det att sla mig i bojor! Jag tillhör väl borgen lika mycket för det! För att riktigt visa det har de tili och med smitt fast mig vid den! Jag är fastsmidd vid den, och den vid mig! Vi slipper inte if ran varandra — min herre och jag! Är jag fängslad, sä är han ocksá fängslad! Är jag länkad vid honom, sá är han ocksá hoplänkad med mig! — Jag lever här i min hala, lever mitt okända mullvadsliv, medan han gár omkring dar i sina sköna, präktiga salar. Men mitt liv är ocksâ hans. Och hans förnäma, högst aktningsvärda liv däruppe tillhör i själva verket mig“ (S. 203 f.).Google Scholar
  75. 75.
    „När smà barn graver gropar, sa betyder det att nâgon i huset skall dö“ (S. 17). Da ich keinen Zugang zu deutschen Übersetzungen dieser Werke, außer dem Henker, habe, zitiere ich aus dem schwedischen Text und übersetze oder umschreibe die Zitate selber.Google Scholar
  76. 76.
    „Att han inte skulle dö, att ingen av dem skulle dö, säkert ingen! Att far skulle leva, mor, syskonen — räknade upp dem — de gamla ute pà landet, alla, alla! Att säkert ingen skulle dö! Att de skulle vara sa som det var. Att ingenting skulle ändras!“ (S. 55 f.).Google Scholar
  77. 77.
    Han künde inte uthärda hennés ömhet. Om han kunnat hata henne! All denna godhet, all kärleksfullhet i hemmet — man künde inte uthärda den (S. 95).Google Scholar
  78. 78.
    „All ödslighet och ángest“, „bara tomheten stod alltid oföränderlig runtomkring. Bara ângesten gnagde och gnagde, át sin hâl inné i en“ (S. 97).Google Scholar
  79. 79.
    „Jo, han höll pà med olika slags, tvâ átminstone. Och han kände som om de liksom inte hade nágot med varandra att göra“ (S. 100).Google Scholar
  80. 80.
    „I hans skräck för döden var nágot omänskligt... Det var nágot omänskligt i detta vanvettiga fastklamrande vid livet — nágot livsfientligt“ (S. 74 f.).Google Scholar
  81. 81.
    „Men han sag bara ut i rymden, orörlig och som förstenad... Men han ság mig inte. Hans kupiga ögon stirrade ödsliga och tomma ut i rummet, som i en öken. Jag fylldes av skräck och en outhärdlig förtvivlan. — I dag har jag korsfäst din egen son! skrek jag vild och rasande át honom. Men han ändrade inte ett drag i sitt hárda, okänsliga ansikte. Det var som hugget ut ur sten. — Jag stod dar i tystnaden och kylan och kände evighetens vind isa genom mig. Det fanns ingenting att göra. Ingen att tala med. Ingenting“ (S. 75).Google Scholar
  82. 82.
    „Han var inte hopbunden med nágon. Inte med nágon alls i hela världen“ (S. 114).Google Scholar
  83. 83.
    „Och han var instängd i sig själv, i sitt eget dödsrike. Hur skulle han kunna bryta sig ut ur det?“(S.118).Google Scholar
  84. 84.
    „Tank om det inte var han? Tank om han hade blivit en annan, var besatt av en annan, av en annans ande! Om han inte längre var sig själv!“ (S. 53).Google Scholar
  85. 85.
    „Och han var instängd i sig själv, i sitt eget dödsriket. Hur skulle han kunna bryta sig ut ur det?“ (S. 118).Google Scholar
  86. 86.
    „För mig har han varit en vild klyfta som uppslukat mig och allt jag haft kärt Och en glödande andedräkt och en famn utan trygghet, utan frid men som jag ändå längtat till. En het och främmande makt som bestämt allting over mig. Han har gjort mig mycket olycklig. Men han har också låtit mig känna en lycka som övergar allt förstand. Det har han också, det får jag inte heller glömma. Vad skulle mitt liv ha varit utan honom. Om jag aldrig fátt.... uppleva undret att själv utplånas i hans lágande armar, att helt vara hans. Att känna hans hänryckning, hans salighet utan gräns, att dela guds oändliga lycka over att vara till. Vad skulle jag varit utan detta. Om jag aldrig fått uppleva någonting annat an mig själv“ (Sibyllan, S. 216).Google Scholar
  87. 87.
    „Detta var vårt besök i det land dar själarna vistas. Dar är inte som här. De har en tillvaro ovan denna, en högre och fullkomligare som strålar oss emot med sitt ljus. Det är själens land, dar den har sitt egentliga hem. Och i det landet är det alltid fest. Dar är alltid maskerad“ (Själarnas maskerad, S. 128).Google Scholar
  88. 88.
    „Och sávitt jag kan fatta är han bade ond och god, bade ljus och mörker, bade meningslös och full av en mening som vi inte kan komma underfund med men heller aldrig lata bli att grubbla över. En gâta som inte är till för att lösas utan for att finnas. Alltid finnas for oss. Alltid oroa oss“ (Sibyllan, S. 215).Google Scholar
  89. 89.
    „Mitt liv det är det som jag har levât i dig. Det grymma, bittra och rika liv som du har gett mig. Forbannad och välsignad vare du“ (Sibyllan, S. 217).Google Scholar
  90. 90.
    „Det har jag forstatt. Det mäste finnas nâgonting som för människan är av den allra storsta vikt. Det har han lärt mig forstá. Nágot som är sa betydelsefullt att det är battre att förlora sitt liv an att mista tron pá det“ (Ahasvérus död, S. 126).Google Scholar
  91. 91.
    „Bortom gudarna, bortom allt som f örfalskar och förråar det heligas värld, bortom all lögn och förvridning, alla förvridna gudaväsen och mänskoinbillningens alla missfoster, måste det fin-nas någonting oerhört som är oåtkomligt för oss ... Ja gud är det som skiljer oss från det gudomliga. Som hindrar oss från att dricka ur själva källan. För gud böjer jag inte knä . .. Vid kalian vill jag gärna böja knä“ (Ahasverus död, S. 126 f.).Google Scholar
  92. 92.
    „Att inte oroa sig så mycket, att finna frid . .. Inte trygghet men frid .... Att vara nöjd med ovissheten, nöjd och lycklig med den.. . med osäkerheten ... att välja det. Välja själva ovissheten och osäkerheten . . . Välja sig själv, sådan man är. Att våga vara sådan man är, utan att förebrå sig något för det. Och välja havet, det opålitliga, gränslösa, okända havet, och en ändlös färd utan något bestämt mål, utan något mål alls ...“Google Scholar
  93. 93.
    André Gide in seinem Brief an Lucien Maury in der französischen Übersetzung von Barabbas: „Und darin liegt Lagerkvists ,tour de force‘, daß er sich ohne Taumeln auf diesem über die Dunkelheit gespannten Seil zu halten vermocht hat, zwischen der Welt der Wirklichkeit und der Welt des Glaubens.“Google Scholar

Copyright information

© Springer-Verlag Berlin Heidelberg 1989

Authors and Affiliations

  • Léon Wurmser
    • 1
  1. 1.TowsonUSA

Personalised recommendations